Idag bakar jag lite julgodis. En mörk chokladfudge med lite kokos i står och stelnar i kylskåpet. När Viktor kommer med mer vit choklad så ska jag göra vit chokladtryffel med polkagriskrisp. Om jag orkar efter denna dag. Jojis har verkligen visat sina röstresurser i två dagar. Igår var det högljutt gnäll nonstop och idag ungefär likadant men med mer inslag av skrik och gälla tjut. Inte nog med det, hon har stretat o krånglat som bara den. Tänder kanske.
Jag tror varenda småbarnsförälder vet hur vansinnig och galen man kan bli på gnäll o bökande o när ingenting hjälper. Tror alla småbarnsföräldrar har flängt omkring svettiga o frustrerade o stressade o desperat försöker man få t y s t på oljudet en liiiiten l i t e n stund. När ungen då väl kommer till ro.. Den känslan är magisk.
Nu somnade jojis i min famn med nappen o filten o riktigt ingosad. Det är fantastiskt det där.. Kvittar hur frustrerad, stressad, svettig, lipgärdig, irriterad och utmattad jag var för 30 sekunder sedan! Såfort hon kommer till ro och somnar, speciellt i min famn, då rinner allt bara av mig. När jag känner hennes mjuka små kinder, ser hur hon tuttar på nappen, den lilla hakan med den lilla gropen, när jag stryker hennes fjuniga lilla hjässa och känner de mjuka armarna med de små knubbiga fingrarna.. Då går allt över på ett ögonblick. Varenda gång. Alltid. Älskade unge.