Ja. Jag hade ett samtal med någon över en tvätthög medan vi vek. Jag väljer att inte gå in på med vem och om vad vi pratade om. Ett samtal som sådde ett frö i min hjärna. Som satte snurr på mina tankar och startade en hel tankeverkstad. Tänk att man kan få så många insikter..

Jag har allt. För att sammanfatta det kort: Fyra fantastiska ungar, en underbar man som står ut med mig, bra vänner, familj och nära och kära i min omgivning, som sätter värde på min tillvaro och som betyder mycket i mitt liv. Detta är så tydligt. Det är detta som är "meningen med mitt liv"!

Mitt liv är här och nu. Igår är förflutet och imorgon är framtid, jag lever här och nu. Ingenting av allt det som betyder något och gör mitt liv värt att leva, är att ta för givet. Det finns inga garantier för att det jag älskar och värdesätter högst just nu, finns kvar imorgon. Jag kan inte räkna med att det jag kallar "meningen med mitt liv" finns kvar imorgon. Skrämmande va?
Men det finns här och nu.

Sen kommer ödet. Vad som sker och hur det ser ut i framtiden är enligt många upp till vårt öde att avgöra.
Så är det nog. I slutänden är det nog just helt upp till vårt öde hur livet blir.
Kan jag avgöra mitt öde? Nej.
Kan jag påverka mitt öde?
Till viss del! Jag kan öka mina förutsättningar för att behålla "meningen med mitt liv", allt det där fantastiska jag skrev om högre upp. Jag kan inte räkna med att få behålla det, kan aldrig ta det för givet, men jag kan göra mycket av det jag själv kan påverka. Genom att på ett ärligt sätt rannsaka mig själv, plocka fram det som gör mig till mig, lära mig att se mina brister och därefter börja arbeta med mig själv för att rätta till dessa. Jag måste även lära mig att se mina "kvaliteter" och fördelar och uppskatta mig själv för dessa.
Jag kan aldrig göra mer än mitt bästa. Samtidigt kan jag alltid göra mitt bästa. Med de orden i bakhuvudet kan jag ta mig an mitt arbete med mig själv, för att försöka rätta till mina fel och brister, med hela min själ för jag kan aldrig misslyckas. Så länge jag gör mitt bästa så kan jag inte misslyckas.

Man kan aldrig bli felfri, ingen är perfekt! Men man kan alltid utvecklas. Jag har en del att jobba med hos mig själv för att bli en bättre mamma, en bättre fru, en bättre vän, en bättre syster, en bättre människa med bättre självförtroende, självkänsla och ett vidare perspektiv.

Jag kan inte påverka allt gällande mitt öde. Men jag kan påverka mig själv, arbeta för att växa som människa, ta vara på "meningen med mitt liv" och leva här och nu.

Ta vara på varandra, här och nu!

ja jag helt sonika av att dra själva poängen med föregående inläggs rubrik. Ni ser, jag är SENIL!

Jo.. Det är lördag kväll. Förr festade jag järnet och hade fullt upp på lördagarna. Nu spenderar jag lördagskvällen i soffan och virkar hahaha :-)

Där var tantvarningen hahaha

I morgon (senare idag) fyller Alice år. Ungen fyller 8?! Det känns som det var någon månad sedan hon föddes, haha!
Det var en snabb förlossning men det blev lite kruxigt när väl skulle ut på slutet där. Mina värkar avtog och både min och hennes puls blev långsammare och långsammare så till slut klippte de upp mig (japp!) och en jätteglad skåningtant la sig över mitt bröst och nästan som rullade över min mage för att liksom hjälpa till att trycka ut henne genom södra entrén. Allt gick bra och 15/11 klockan 20:14 kom hon ut, naken, blöt och förbannad! Den glada skånskan gav henne genast smeknamnet "Godisloppan".
En litenliten bebisflicka, 2800 gram lätt och 49 cm lång, helt underbar, älskade unge!
Ja så imorgon (senare idag) fyller min stora lilla godisloppa 8 år. Jag var 19 när hon kom till världen, nu är jag 21. Ja visst är det märkligt!? Lustigt det där, hon har blivit stor - men jag har inte blivit äldre?!
Egentligen skulle vi ha lite kalas med tårta och presenter imorn, men de stora tjejernas pappa ville ha dem redan kl 10 för att det kommer en frisör och klipper dem.

Imorgon ska jag ut till Rie och rida igen, ser verkligen fram emot det! :-)

jag läser om IS och terrordåd och död och svält och kris och krig och skräck.

Verkligheten under en timme någonstans: Någon binds fast och torterad samtidigt som hans barn blir våldtagna och frugan blir halshuggen. Döda kroppar slängs i högar, ihjälskjutna barn ligger på rad och helvetet är ett paradis i jämförelse..

Verkligheten under en timme för mig:
Jag byter en bajsblöja och torkar en snorig näsa, mitt knä gör ont och soporna luktar illa. Ungarna bråkar och någon slår någon med en barbiedocka. Jag får nog när grabben tömmer ett kilo snabbmakaroner över vårt nylagda köksgolv.. Men på kvällen sover de alla gott i sina sängar och jag kraschar i soffan framför tvn för jag har det SÅ jobbigt.

Tar man ett kliv tillbaka så blir det så uppenbart. Vad är problem egentligen?

känner mig så dålig. Mina döttrar vill ha söndag nu, så de kan åka till pappa. Ja! Pang! Som en käftsmäll som mer träffade rakt i hjärtat. Det kändes kan jag säga. Jag frågade varför. Får till svar att det är lugnare där och vi kan hitta på mycket mer för vi är bara två barn. Jag VET att de är barn och de säger vad de känner, tänker och tycker för stunden. De tänker inte på att de kan såra och det ska de absolut inte behöva göra heller. För jag vet att de ändrar sig om en timme. Och ändrar sig igen innan imorgon och igen och igen. De är BARN. Så jag lyssnade på dem, bekräftade deras tankar och förklarade att det nog kommer bli mycket roligare med tiden, när manne och jojis blir större, när jag fått körkort och så vidare. Jag berättade för dem om allt roligt vi skulle kunna hitta på ändå trots allt och jag talade noga om hur mycket jag älskar dem, hur mycket jag älskar att vara med dem och hur mycket jag älskar att de är här varannan vecka. De ändrade sig redan när jag nämnde fredagsmyset imorgon. De kan tänka sig att stanna kvar bara vi käkar popcorn i morgon. Så allvarligt var det.

Men. Det gjorde ont att höra. Jag känner mig kass. Jag har ont. Alltid. Ikväll gör det så ont att jag vill krypa ur mitt eget skinn. Nu när jag skriver detta så börjar tårarna rinna och det är inte bra alls med tanke på att jag för en jävla gångs skull har smink. Jag har verkligen försökt bita ihop ikväll men jag känner att jag inte riktigt lyckats. Tålamodet har vart i botten och jag har ansträngt mig för att inte fräsa åt någon men ändå vart sur och tvär. Det är inte sån här jag vill vara. Igår och i förrgår har jag hållt måttet, levt upp till mina egna förväntningar och varit den mamma jag vill vara och egentligen är. Men inte idag. Jag har varit sur, otålig, frustrerad och tråkig. JA jag vet att jag inte är ensam, att ingen förälder är perfekt varje dag. Men jag blir så besviken på mig själv. Min värk SKA inte gå ut över mina barn. Jag har höga krav på mig själv.

Eller så är det så här de flesta föräldrar är.
Nu ska jag fortsätta virka på dopklänningen till Eva.
Imorgon försöker vi igen.

Skulle just hoppa i säng men det tyckte absolut inte Jojis. Hon tittade på mig med stora ögon och ett soligt leende och började lyckligt vifta med armar och ben. Trots en flaska ersättning så vill hon inte somna om. Nej hon ska knöla runt och till varje pris försöka vända sig på mage alternativt sätta sig upp. Så jag gick upp igen och satte mig i soffan. Tänkte blogga bort tiden i väntan på att hon ska ge upp och somna om så att jag kan få gå och lägga mig. Visst kan jag gå och lägga mig redan nu men då blir det ett jävla krånglande i och ur sängen för att tex stoppa i nappen och lägga henne på sin kudde igen. Plus att det varje gång då skramlar och lever hel jävel om mitt kedjetäcke. Det är dessutom som ett helt träningspass att lägga sig och dra på sig täcket haha.
Nu verkar det tyst inne i sovrummet. Ska nog strax testa att gå in och lägga mig. Jag och min huvudvärk. Jag är så sjukt trött.
Manne har fått en ny sömnmedicin. Ett tillskott av ett kroppseget sömnhormon som heter melatonin. Sååå mycket snällare mot kroppen än theralen. Jag hatar att behöva ge min lilla grabb sömnmedicin och jag var väldigt emot det från början. Men som hans läkare sa, han far mer illa av att aldrig få sova ordentligt, då kan han inte utvecklas som han ska och han tappar aptiten och är ledsen osv. Han har problem med sömnen och vi måste hjälpa honom så gott vi kan. Undrar hur många som dömmer ut mig nu!

Nu ska jag försöka smyga in o lägga mig! Natti!

Det slår fan aldrig fel. Länge har jag sagt till viktor att vart man än har ont eller vad man än har för problem så nämner läkaren Alvedon. Det är den heliga tabletten som löser alla dina bekymmer. Är dina bekymmer riktigt illa så kan man få ta två alvedon och i allra värsta fall även en naproxen. "Två alvedon och en naproxen" hit och "två alvedon och en naproxen dit". Som Isa skrev "ta två alvedon så är du garanterat smärtlindrad!".
Som ingen förmodligen lyckats undgå att höra så har jag förbannat jävla ont i mitt knä, som det enligt slätröntgen inte är något fel på. Läkaren tjatar om sjukgymnasten, vad nu han kan göra åt saken. Det knastrar, låser sig, skär, ilar, hugger, spränger och är svullet, något är ju fel. Tills vidare är jag ordinerad *trumvirvel* "alvedon och naproxen"! Yeeey! Nu kommer jag bli smärtfri! Inte ens mina dolcontin eller morfin alternova hjälper mot detta skitknä så självklart, det funkar nog med alvedon!
Suck. Tog även upp mina migränproblem runt roliga veckan varje månad och då tyckte hon det var görbra, då kunde jag ju ta alvedon och naproxen mot det också! Så bra!

Men jag är inte bitter..