Hon var visst väldigt duktig och modig idag på sjukhuset. Trots att första läkaren fick sticka henne i ryggen fem eller sex gånger så hade hon legat helt still och varit lugn. Till slut kom en annan läkare och han stack rätt med en gång. Linnea fick bedövning och lite lustgas under tiden och jag är stolt över min lilla tjej.
Svaret fick de någon timme senare och tydligen finns inga tecken på borrelia i ryggmärgsvätskan. Vi skulle avvakta någon vecka så de hinner analysera provet vidare, sen skulle de ringa om vidare provsvar eller vidare utredning.
Samtidigt som jag andas ut och lättat tänker "gud va skönt att hon inte har borrelia!" Så går tankarna på högvarv, vad är felet då? Vad är då orsaken till hennes förlamning? Fyfan säger jag. Denna veckan blir den längsta i världshistorien. Jag är så jävla orolig och samtidigt som jag försöker låta bli att måla fan på väggen så kan jag inte sluta tänka "tänk om ungen har en hjärntumör!?". Nu vill jag inte ha kommentarer som "oroa dig inte, såklart hon inte har nån hjärntumör", inga sådana kommentarer tack. Min dotter är förlamad och jag har all anledning i världen att vara orolig, jag älskar henne ju. Och hjärntumör, även om det är den allra värsta tänkbara och kanske mest osannolika orsaken till hennes förlamning, så är det dessa tankar som maler i mitt huvud. Nu sover de små och jag sitter här i soffan, ensam med mina katastroftankar och min ångest. Jag är livrädd. Det hjälper inte att jag intalar mig själv att jag ska sluta måla fan på väggen, släppa oron och ta mig i kragen, jag oroar mig ändå. Tills hjärntumör är helt uteslutet kommer dessa tankar att fara fram och tillbaks, det bara är så.
Älskade unge, du gör mig gråhårig...
:'(