bara för att jag skrev att mannes sömn blivit bättre så vaknade han, illskrikandes och nu vill han inte somna om, bara lätt slummer i soffan. Så när viktor kommer hem snart så får han bära upp honom till sin egen säng igen. Går säkert bra men då vaknar la lillan såklart.. Bara för att det ska krånglas. Trööött

en lång dag har det varit. Lång men bra. Jojis (johline) sov inte alls bra i natt, stackarn har sån hosta. Hon har vaknat och gråtit varje gång hon hostat, dvs var femte minut, hela natten. Så det blev inte mycket sömn för vare sig henne eller mig. Men viktor lät mig sova ett par timmar på förmiddagen efter att han kört de stora flickorna till skolan, så jag har klarat dagen ändå! Helt bäst är han, min make <3
Manne sover något bättre nu tack vare theralendropparna. Jag avskyr att ge honom theralen. Avskyr. Men då ataraxen han fick först inte hjälpte så fick vi pröva något annat. Trots vår avsky... Ungen måste ju få sova, annars mår han inte bra, det märks så tydligt, då slutar han äta. Får hoppas vi kan få en utredning på hans sömnproblem på torsdag också. På torsdag ska vi till barnmottagningen i eksjö gällande hans sömnproblem och lite annat, tex att han inte pratar. Han är tre år i oktober men säger bara enstaka ord. Imorn har vi tid hos bvc-psykologen men det kommer inte funka med viktors jobbtider så det får vi boka om. Alldeles för sent som vanligt. Typiskt oss.
På fredag ska manne opereras. Han ska få rör i öronen. Om han lyckas hålla sig frisk denna gången. Har honom hemma från dagis sedan förra veckan just i hopp om att han ska vara frisk så operationen blir av.
Vem vet, talet kanske kommer direkt sen..

Imorgon har alice och nea studiedag så imorgon är alla fyra ungar hemma hela dagen. Ska bli mysigt.

Måste berätta om nåt gulligt som hände idag. Jag la jojis i sin säng och gick på toaletten. När jag sitter där inne hör jag att hon blir ledsen så jag skyndar på. Hon tystnade innan jag kom ut men jag gick för att kolla till henne. Först blev jag rädd och tänkte "nu är hon mosad", för där satt manne. Men så såg hag... Han hade klättrat upp och satt sig i hennes spjälsäng när han hörde henne gråta. Han hade lagt henne till rätta på kudden, lagt hennes ben i sitt knä, gett henne en nalle och hennes snuttis och nappen.... Och satt och strök hennes kinder och panna och sjöng för henne! När han fick syn på mig så rynkade han ögonbrynen, tittade strängt på mig, satte fingret för munnen och sa shhhh!
Åh min älskade lille grabb. Så snäll.



Sen kom flickorna hem från skolan men blev hämtade direkt av sin pappa som fyllde 30 idag. Grattis till gamle mannen haha.
Därefter blev det middag. Jag glömde ju att inte de stora tjejerna skulle äta med mig idag så det blev en jävla massa över. Tur min goa svärmor kom och hjälpte mig att käka upp maten haha. Fortfarande inte slut.

Nu sover alla ungarna. Själv ska jag sätta mig o läsa teori.

:-)

Jag är rädd. Jag har ångest. Vad är det som händer? På facebook delas bilder på döda barn, jag blir helt kall. För ett par veckor sedan fick jag se ett klipp med en förtvivlad pappa som på huk försöker hålla om sina två små barn, han försöker hålla i men de livlösa barnens huvud faller bakåt hur han än gör. De båda har plåsterlappar i pannan. Han gråter, vrålar rakt ut och någon försöker leda honom bort. Till slut blir han tvungen att lägga ner sina barn i något som visar sig vara en lång rad döda, avrättade barn i olika åldrar. Jag har fortfarande inte hämtat mig. Varför? Varför barnen? Varför ge sig på oskyldig, hjälplösa små barn? Varför? Religion, heligt krig säger de. Vilken gud önskade sig avrättning av barn? Vart står det? Jag förstår inte.

Jag har fyra barn. Det första jag gjorde när jag såg videon på kvällen var att gå och krama om allihop, en efter en, trots att de sov. Jag var tvungen. Med bilden av den förtvivlade pappan med de döda lealösa barnen i famnen fastbränd för ögonen, så höll jag om mina varma, trygga, älskade barn. Hårt och länge.

Kort där efter spreds bilden på den döda lilla 3-åriga pojken som spolats upp på land. Lilla killen som drunknat på flykt.. Det är så jävla orättvist. Jag skiter i "ras" och jag skiter i religion, men jag går sönder lite inombords varje gång jag ser bilder/videos med döda barn, eller läser om döda/skadade barn. Oskyldiga och hjälplösa.

Sen har det spridits bilder av svältande barn. Skinn och ben med stora glansiga ögon och tom blick. Jag har inte mycket pengar men länge var jag givare och gav en summa pengar till läkare utan gränser, något alla som kan borde göra.

Det är bra att dessa bilder och historier sprids. Även om det svider så måste vi öppna ögonen, reagera. Det är verkligheten. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Eller?

Vi har det knapert. Vi är många i familjen och det går bara inte att donera pengar. Jag får prestationsångest och dåligt samvete och vill så gärna hjälpa. Nästa gång vi pantar så trycker vi på röda knappen. Då går pengarna till rädda barnen. Det är iallafall något. Tänk om det vore mina barn...

Tänk på det nästa gång ni pantar, kan ni skänka panten? En del av panten? Fundera på det iallafall, snälla.