Igår när vi satt och fikade med min svärmor, viktor och alla barnen så kom linnea springandes med en piratmask och försökte skrämma mig. När hon tog av sig masken såg jag att hon såg annorlunda ut, något var inte riktigt som det skulle men det var så diffust att jag var osäker på om jag inte inbillade mig.
Vi var på väg ut för lite pulkaåkning så alice kunde prova skidorna hon fick i julklapp och för att vädra bebis och lillkillen. Sen gick vi hem och alice och nea stannade på lekplatsen. När de kom hem vid 17-tiden så tog jag mig en ny titt och då vart det så tydligt att det inte gick att missa, det fanns liksom ingen tvekan om saken. Min dotter är förlamad i vänster ansiktshalva (se bild längre ner).
Jag ringde 1177 och beskrev hennes tillstånd, att hon mår helt bra och är som vanligt förutom att hennes vänstersida då. Sköterskan på 1177 sa åt mig att vi skulle åka in till ryhovs barnakut men bad att få ringa upp mig när hon förberett dem. Sagt och gjort men tydligen så ville sköterskan på ryhovs barnakut prata med mig, så vi fick lägga på så de kunde ringa upp. Vilket de också gjorde. Så jag fick redogöra ytterligare en gång att hon inte är allmänpåverkad eller febrig men att hennes förlamning blivit väldigt mycket värre på tre timmar och jag är orolig.. men då var det inte akut? Vi skulle vänta tills inorn (idag blir det ju). Men jag kunde inte tillåta det så jag tvingade iväg viktor och nea redan igårkväll.
De gjorde inte så mycket på sjukan men de misstänker eventuellt borrelia. Men det finns mycket värre orsaker till ansiktsförlamning och jag har hemska katastroftankar som jag inte rår över. Imorgon klockan nio har hon tid för dessa prover.. Tur hennes pappa ska följa med henne, jag blir ju bara svimfärdig av nån anledning.
Min älskade lilla solstråle, mamma älskar dig, bli bra nu!

På första bilden bad jag henne knipa igen ögonen så hårt hon kunde, på andra bilden bad jag henne att le så stort hon kan. Det är så tydligt och jag är så orolig att jag mår illa.

Ja tänk om jag kunde få tre timmar helt för mig själv, då jag vet helt hundra att ingen kommer och sliter i mig, ropar på mig, pratar med mig, ska visa mig något eller ens söker ögonkontakt med mig. Och TÄNK OM jag kunde få in i min lilla jävla hjärna att det är då man tar det lugnt och att det är SKÖNT och AVKOPPLANDE. Nä istället kryper det i kroppen och jag blir så stressad att jag tror jag blir vansinnig.

Jojis vill inte komma till ro. Hon somnade lätt och utan minsta krångel (krånglar sällan med det) vid kl 22:40 ikväll. Jättesent jag vet. Vi har vart ute hos goa svärmor och ätit semlor och var hemma strax efter kl 21. Då hade vi bokat hembesök från sector alarm och diskuterade en stund med dem. Då sprang tiden iväg.
Nu när jag är som tröttast så vaknar hon med jämna mellanrum och gallskriker och är jätteledsen. Kan bara hoppas det ger sig, annars är det bara att sitta uppe och gilla läget. Nästa gång hon får ett skrikanfall så tar jag nog upp henne och lägger henne bredvid mig i sängen.. Om hon bara kunde komma till ro. Hon sover nu men snyftar och har sig i sömnen. Något är det som dummar sig mot henne iallafall, det märks.

Efter lunch gick vi ut och åkte pulka och snowracer. Hade hur mysigt som helst. Det var bara en liten stund innan vi kom ut i snön som det var lite gnälligt och tjafsig. Det gick över när vi kom ut.
Jag tog på manne blöjan när vi skulle ut, uti fall att liksom, men när jag tog av den hemma sen så upptäkte jag att den var torr! Nu går han blöjlös här hemma! Ibörjan gick han alltid med bara tröjan, dvs ingenting nertill, eftersom han glömde bort sig annars och kissade ner sig. Han går fortfarande så ibland men nu håller jag på att vänja honom vid både kallingar och byxor. Snart är han kanske blöjfri!

Idag var iallafall en bättre dag än igår. Hela morgonen, förmiddagen och efter lunch så var det bara glada barn som sprallade runt på en energisk och livad nivå så som barnen gör. Men på eftermiddagen tog energin slut och ja, stämningen föll snabbt.
Alice var väldigt extremt uppe i varv både här hemma och hos svärmor. Sprang runt, rev i christinas lådor efter pennor, skulle målas, sen skulle hon prompt ha en macka vilket hon självklart fick. Sen hoppade hon i soffan. Det ÄR SÅ UNGAR ÄR! Det jag finner mest irriterande är när hon börjat prata bebisspråk med andra vuxna eller när hon stampar runt och låtsasskrattar. Det gör mig galen direkt. Men att linnea snabbt hänger på och peppar alice att fortsätta springa runt och gapa är inte bra. Sen är alla tre lika uppstimmade och springer runt och vrålar.

Linnea i sin tur har totalignorerat mig idag. Lyssnar inte, skiter i vad jag säger, vägrar precis allt, tvärar och surar.

Jag älskar när Alice är glad och hon är liksom så sprudlande att hennes energi smittar av sig. När hennes skratt är äkta så kan jag inte få nog, det är rikrigt smittsamt. När hon ler och busar med mig så är hon mitt solsken. Jag älskar allt hos alice som gör henne till den hon är. Hon är söt med blicken full av bus, snäll, ganska hjälpsam, omtänksam och med ett stort varmt hjärta.

Linnea är en fantastisk storasyster till manne och jojis.tålamod av bara fan. Hon är också väldigt omtänksam och tycker om att hjälpa till och tar gärna hand om jojis o manne.

Jag älskar er så mycket mammas hjärtan. <3

Inte nog med att jag hittade drivor av äcklig råttskit i mannes sovrum igår så det kalabalik med råttfällor, hysteri och röjning av vinden (make med hjälp av svärmor) och nu ska röja källaren också... Idag var det nog tamejfan den värsta jävla dagen på länge. Att pms och adhd plus glömd medicin går fan inte alls ihop.
Varning för gnäll.

FYFAN rent ut sagt, vilken jävla värdelös skitdag! Började med att få upp alla ungar kl 6 imorse för att komma iväg till läkaren i eksjö för min del. Då inget fritids är anmält detta jullov så var ända alternativet att ta med oss allihop. Allihop var givetvis på strålande morgonhumör och jublade över att gå upp mitt i natten typ. INTE. Alice smällde i dörraren, stampade i golvet, svor o knuffade syskonen. Nea vägrade ta på sig kläder och kröp ihop i soffan o surade. Manne är allmänt treårstrotsig som det liksom bara är. Jojis var den ända som var någorlunda nöjd. Viktor skulle prompt röka och sen sitta o skita i en halvtimme medan jag som knappt sov i natt, hungrig som ett as men tvingad att vara fastande inför undersökningen, utan adhd-medicin - sprang runt som ett torrt skinn så trött att ögonen gick i kors o på världens sämsta humör försökte få i ordning ungarna så vi kunde komma iväg. Väl ute, 15 minusgrader och två decimeter snö, fick in ungarna i bilen och åker. Men... Det lät konstigt som fan om bilen. Sen luktade det. Sen rök det. Då stannade vi o kollade, nämen titta punka! Va kul. 15 minus, sura ungar, trött o utsvulten mamma, stressad man o punktering. Var ju bara o ringa svärmor så hon kunde komma med ett däck och prylar till att byta på plats. Men nån läkare blev det inte. Vi var inte ens halvklara när tiden redan passerat och kostnad för uteblivet besök var ett faktum. Klockan var 9 när vi lyckats ta oss hem igen, genomfrusna och jag var ännu hungrigare och ännu tröttare och ännu argare...när jag upptäckte att jag inte bara missat läkarbesöket, utan även en körlektion. 480 kr för en körlektion som tillbringades i en iskall, stillastående, punkad bil med fyra sura ungar och en stressad man...
Sen har ungarna var och en för sig vart helt överjävliga precis hela dagen. Alice kan verkligen vara käftig och rent provokativ att man kunde tro hon var tonåring.. Ber man henne va tyst så tittar hon snett med trots i blicken och höjer ena ögonbrynet och säger "eeeh men du får ju prata?! Varför får du prata om jag ska va tyst?! Tror du att du kan bestämma de elle?!". Exakt så har hon hållt på hela dagen. Mot mig. Med syskonen har hon antingen lekt på så vis att hon dundrat fram o tillbaks över golvet och bara vrålat, flängt runt halvt hysterisk utan röd tråd i något och plötsligt fått vredesutbrott och slagits. Nea har totalstruntat i vad jag sagt eller nekat. Alltifrån att ha åkt runt i jojis gåstol till att ha hällt kaffepulver i huvudet på manne. Manne är trotsig, treårsåldern ja som sagt det bara är så.
De har bråkat med mig eller varandra konstant heeeeeela dagen. De fick sitta i var sitt rum i en timme flera gånger idag och de gav sig liksom inte. Det slutade med att vi lipade allihop till slut och jag försökte baka bullar mitt i dramatiken.
På detta har jag fruktansvärd morfinabstinens fortfarande. Dessa förbannade värktabletter som verkligen torterar mig nu när jag valt att inte äta dem längre. Jag har hellre ont, för omt har jag ändå. 12 dagar utan men det kryper o krälar i huden, känner mig som en läsk i blodet, lederna värker, jag mår illa och tål ingenting utan att börja grina. Men bort ska det. Inga jävla piller här inte. Inte hjälper det att jag ser ut som att jag vore i fjärde månaden efter alla bullarna som dessutom gav mig tidernas halsbränna så att jag nu har både halsbränna och mensvärk. Bullarna som jag enbart kunnat svulla i mig pga glömd adhd-medicin idag. Då blir jag sån, knölar i mig mat och typ bullar eller annat gott och onyttigt.
Detta var seriöst sämsta dagen på år alltså. Fyfan. Att jag behövde klaga av mig lite.

Kvällen blev lugn. Än sålänge iallafall. När manne o jojis somnat så hade vi lite mys i soffan jag o tjejerna. Sen satte vi oss på en filt på golvet och spelade zombiememory om vem som skulle bestämma mat imorgon. Det stod lika mellan mig och alice med 15 par vardera så vi fick avgöra spelet med att slå tärning. Jag vann! Haha! Men som tur var så sa de båda "gooooottigooooottgoooott" när jag presenterade matförslaget. Nämligen chorizogryta med bacon, paprika, chili, creme fraich och vitlök o lite sånt där göttigt. Som vi åt på nyårsafton senast, men det är seriöst så jäkla gott att man kan käka det jämt. Typ. Och ingen av dem är dålig förlorare heller, så det var ingen fara. Tror vi gör samma sak imornkväll för det var så himla mysigt.
Nu sover alla ungar. Friden lägger sig över min soffa. Jag ska fira att dagen slutade väl trots allt med ytterligare en bulle och sen ska jag sätta mig på hela ryggen o glo på tv!


Obs ja jag har själv skaffat mina barn, det vet jag och jag älskar dem alla så otroligt mycket och skulle inte byta mitt stressiga småbarnsliv med alla snoriga näsor eller bajsblöjor mot någonting i universum. De är mitt universum, det är för dem jag lever och även att jag gnäller så älskar jag att ha dem omkring mig. Bara så ingen tror eller får för sig att jag inte tycker om att ta hand om mina barn.
Eller tycker att jag bara klagar... Ääääsch skit ner sig då för detta är min blogg o jag klagar på vad jag vill här. Har ont i tån också för den som vill veta. Gonatt